Om kommunikation…

Sitter idag som bisttare i en utbildningsdag kring kommunikation. Just nu lyfter kursledaren

  • Vilka ord använder ni?
  • Tonfall?
  • Kroppspråk?
  • Ovanor?

Mycket igenkänning när han ger exempel… som, använder du krångliga ord? Som doktor i företagsekonomi får jag erkänna att jag ibland får kämpa en del med att undvika att använda ord som många uppfattar som krångliga/svåra. Dock tycker jag att jag ibland är rätt duktig på att välja andra ord. I alla fall om jag jämför med en del universitetskollegor, som helt har förlorat sig i sin jargong. Inte desto mindre, ett ord som “innovation” trodde jag häromdagen var “enkelt”. Det var det inte. Två åhörare hade inte en aning om vad det handlade om. Som tur är kom det fram och de fick en förståelse för hur man kan förstå begreppet.

En sak jag just nu tar med mig är: att våga fråga om den andre förstått mig rätt.

 

 

Det kan ta 15 år…

I en AB-artikel om svenska pojklandslaget i fotboll uttalar sig förbundskaptenen Roland Larsson om framgångsfaktorerna. Vad är det som gör att just detta lag blivit framgångsrikt? En förklaring han ger är att han förändrat sin ledarstil. Efter 15 år blev han äntligen mogen att våga släppa in spelarna i processen istället för att bestämma allt själv. Han säger:

– Delaktighet är en framgångsfaktor. Vi kan väldigt mycket fotboll, men det är alltid intressant att höra hur de som är på planen upplever det. Det är viktigt att man jobbar väldigt öppet, helt prestigelöst. Då kommer man överens och allt blir tydligare.

Det kan alltså ta 15 år innan man vågar agera prestigelöst som ledare. Tänk hur mycket framgång det kunde ha blivit om han hade vågat detta tidigare…

En fråga i sammanhanget är: varför är det så svårt att vara prestigelös? Är det svårare när man är yngre? Är man då mer rädd för att bli “påkommen” med att inte veta allt? Eller är det först när man vet tillräckligt som man vågar släppa – trots att det paradoxalt är då man skulle kunna bestämma själv… medan då när man är mer oerfaren borde ta mer hjälp av andra…? Om vi nu vänder till det lite.

Det kanske också helt enkelt är så, att det tar lång tid att utveckla riktigt bra ledarskap? Precis som med vilken hantverkare/konstnär/artist som helst kanske det krävs många års övning och prövning innan man är redo för de riktigt stora dåden. Vad tror du?

Hållbarhet…

FEKIS 2013, den företagsekonomiska ämneskonferensen för oss inom högskola/universitet, var temat Företagsekonomi för en hållbar värld. Som ofta blir man lite överraskade hur “alla” helt “plötsligt” verkar hålla på med det som konferensens tema är – denna gång hållbarhet. Och CSR.

Inte bara forskarna pratade om detta, utan även inbjudna personer från näringsliv och politik. Det fanns ingen tvekan om att hållbarhet är nödvändigt om man ska vara lönsam i framtiden. Förutom att det är enda vägen till att få kunder, så är det enda vägen att få den bästa arbetskraften.

VDn för ICA erkände dock att det finns ett visst glapp mellan uttalade värderingar och handling. Priset är fortfarande så pass viktigt att exempelvis det inte går att ta ut en krona mer för ekologisk mjölk. Professor Mats Alvesson från Lunds universitet noterade också att det är ju rätt svårt att få trovärdighet i en samtidig stor satsning på hållbarhet och internationalisering, med allt det resande som det senare innebär för ett universitets studenter och personal.

I en annan presentation framfördes stark kritik mot bristande hållbarhetsinsikter hos företagsekonomiska forskare/lärare och ett stort behov för att ändra synen på globalisering, tillväxt, effektivitet osv. Samtidigt som presentatören framhöll sin nya bok, som inte ges ut som e-bok utan i pappersform, tryckt i Egypten (eftersom det är billigare).

Lite roligt är det dock. Definitionen på ekonomi är ju läran om hushållning av begränsade resurser. Hur kan sådan hushållning inte handla om hållbarhet? Eller vad har ekonomerna egentligen sysslat med? Lite kan man tolka debatten som ett upprop för att företagsekonomer ska börja syssla med det som de från början skulle syssla med, dvs hushållning av, och inte längre fokusera på exploatering av begränsade resurser. Fast det är nog jag som tänker lite konstigt här kanske…

 

Utbildningar i Hållbart ledarskap

Vårt samarbete med Joule har resulterat i en 3-dagars kurs i Hållbart ledarskap. Vi tror såklart stenhårt på att denna kurs kan öppna upp nya tankar samtidigt som den kommer ge konkreta verktyg som du kan omsätta i vardagen i morgon. Det är ju så vi vill ha det själva.

Vi har också utvecklat en variant på 3-dagarskursen, som blir mer av en workshop under en heldag, där vi intensivt jobbar tillsammans för att skapa en bild av nuläget och möjliga handlingsalternativ framåt.

(Flummiga?) samtal om ledarskap

Vill du utvecklas som ledare? Söker du efter den där utbildningen som ska göra det där magiska tricket med dig? Blir du lite trött av allt surfande bland alla hundratals ledarutbildningar som erbjuds? Vet du inte hur du ska göra?

Du är inte ensam.

Därför jobbar vi nu med att ta fram en lite annan “produkt”. En som inte ska förstås som en utbildning, utan mer som ett samtal om ledarskap. Ett samtal som startar där du är och som sedan utvecklas efter hand genom interaktionen mellan deltagare.

Nej, det är inte “coachning” vi pratar om.

Vi tänker oss något som är lite friare i formen och som mer är ett gemensamt utvecklande. Ibland har jag lust att kalla det för “flummiga samtal om ledarskap”, eller “förvirrade samtal om ledarskap”.

Att fritt få prata om ledarskap. Åt alla håll och kanter. Där vi utmanar varandra i våra föreställningar. Men också leker med tankar och idéer om hur vi kan…

Vi är nämligen övertygade om att det gör oss bättre på att nå de mål som vi sedan ska uppnå som ledare. Paradoxalt? Kanske. Spännande? Definitivt.

Intresserad? Hör av dig till Magnus@calcarius.se, 0708183442.

 

Kursledare på kurs

Igår träffade jag ett gäng kursledare inom bostadsbranschen. Som vanligt var det lite speciellt att “hålla kurs för kursledare”. I fokus var kursledarens roll. Hur kan man förhålla sig till den? Vi pratade en del om dels kursledarens mål med sitt uppdrag, dels vad organisationen har för mål med kursledarens arbete. När det gäller senare fanns det inget uttalat, vilket gör att var och en får hitta sin egen roll.

Jag presenterade sedan tre olika “gestalter” som kan användas för att fundera kring sin kursledarroll: ledaren som instruktör, konstnär eller präst. Den är baserad på en bok av Hatch m fl (Three faces of leadership). Jag bytte ut manager mot instruktör. Det blev en bra diskussion där det kändes som att deltagarna kunde relatera till de olika gestalterna. Till och med idén om att man som kursledare agerade som frälsare tog fäste. Poängen med att hålla en kurs är kanske mer att “frälsa” deltagarna till företaget än att gå igenom ett faktastoff, även om det senare såklart inte får glömmas bort.

Vi pratade också en del om att hitta sin egen story och basera sitt kurslederi på den. För det krävs det att storyn hänger ihop, att den engagerar och att den känns äkta.

Alla var slutligen överens om att det ska vara kul att gå på en kurs. DET kändes tryggt att höra.

Släpp medarbetarna loss

Ofta sägs att förändringar tar tid och att man måste lägga mycket tid på planering, involvering och implementering. Även om det ofta nog är sant, så finns det en del teorier som motsäger detta. Det är bättre att gå fram snabbt och med stor kraft. Lite som att riva bort ett plåster… I dagens SVD berättas om reklambyrån Humblestorm som på en dag arbetade fram en ny logotyp, en skiss på en ny hemsida och förslag till förändringar på kontoret. Nyckeln låg i att involvera alla medarbetare. Vd Mernosh Saatchi släppte medvetet kontrollen.

“Det gör inget om det inte blir perfekt från början. Man kan alltid förbättra i efterhand”.

Detta gillar jag. Allt för ofta ska det mötas och planeras och grejas i det oändliga och så kommer man aldrig till skott. I IT-världen har begreppet prototyping funnits länge, t ex som en metod att få in feedback från användarna i utvecklingsarbetet. Det kräver att det finns halvfärdiga system (=prototyper) att testa och ge feedback på. En del knyter det till idén att det är rätt lätt att göra 80% rätt, men mycket svårt och tidskrävande att göra de sista 20%. Så, fort igång med de 80%, så det funkar och fila och pula sedan med resten.

Vad kräver då detta? Ja, givetvis måste man hamna ungefär rätt från början, så att justeringar kan göras inom den ram som byggts upp. Minst lika viktigt är dock att det finns ett klimat, en kultur, där det är ok att göra om och förändra. Kanske viktigast tror jag dock är insikten om att vägen framåt är tillsammans.

 

Ps. Se här för intressanta tankar kring hur prototyping kan användas för att göra städer bättre.

 

 

Imaginationens kraft

Erik Niva skrev i Aftonbladet hur en fotbollsarena inte längre var en fotbollsarena utan en fantasifabrik. Det leder i sin tur till att spelarna i Borussia Dortmund skapar stordåd de egentligen inte skulle kunna skapa. En parallell finns till hur Manchester United kallar sin arena Old Trafford för Theater of Dreams. Det sägs att nya spelare tas på en rundtur på arenan och sedan får frågan om de är redda att “perform” på teatern.

Ett sätt att beskriva detta är att använda uttrycket imaginationens kraft. Vårt agerande styrs av våra föreställningar, vår fantasi. Ju mer vi kan “imaginera” i en viss riktning, desto mer kan vi faktiska skapa det vi drömmer om. En del tror inte på detta. Förmodligen har de aldrig fått uppleva det som sker när man lyckas imaginera. De har inte känt den kraft som kan uppstå i ett rum när man plötsligt lämnar den nuvarande fantasin och träder in i en ny fantasi, en ny värld.

Som jag sade till ett gäng rektorer för ett tag sedan: Visst är väl skolan den roligaste platsen man kan vara på? För där kan man ju göra det roligaste som finns – lära sig saker.

En del förstod inte alls vad jag pratade om och hänvisade till att det bara är en del barn som känner lust. Andra såg att det kanske var så det ju borde vara. Och tänk om många skulle börja tänka i den riktningen… att verkligen göra skolan till den roligaste platsen man kan vara på… Tänk vad som skulle kunna hända då…

Sagt om boken Organisering och ledning

Här är en kommentar från Sara, en chef inom offentlig förvaltning, som för ett tag sedan läste min bok Organisering och ledning och som på sin blogg skrev:

“Vår huvudbok, Magnus Forslunds Organisering och ledning är otroligt lättläst, med en personlig touch som inte blivit för mycket än, efter 180 sidor. För mina mer akademikerskeptiska kolleger ska jag någon gång läsa upp slutklämmen på avsnittet om rekrytering i kapitlet HRM – att leda och utveckla individer:
“Ingen vill hoppa i galen tunna och ingen vill att en galning hoppar i ens egen tunna.”
I sitt sammanhang är detta en helt relevant anmärkning.”

Förutom att det är roligt att hon upplevde bokens personliga touch positivt, så är det roligt att hon gillade citatet. Det kom som en ingivelse när jag satt och skrev och jag kom att gilla det. Jag kunde se bilden framför mig av hur den där “galningen” hoppar ner och gör det så obekvämt för oss i vår tunna. Där, där det är så trångt, så tunnan kränger och far. Och vatten som skvalpar över. Och vår fot blir trampad på, där, där nere under ytan. Och det blir smutsigt och grumligt vatten…. Ja, ungefär så.

Heavy Metal Managing

Se där, nu har det kommit en bok med titeln Heavy Metal Management. Beskrivningen är “Humoristiskt men välgrundat om hårdrockstänkande i företagsledning. Världens företagsledare har mycket att lära av hårdrockarna”. Utan att ha läst den känner jag en viss glädje i så måtto att jag ju var något på spåren – för en sådär fem år sedan. I boken Mythical Inspirations for Organizational Realities  (med Monika Kostera som redaktör) som kom 2008 har jag ett kapitel med titeln Heavy Metal Managing.

Jag utforskar i kapitlet om det finns kopplingar mellan hårdrock som genre och ledning av företag. I detta utgick jag bl a från sociologen Deena Weinstens analys av hårdrock. Resultat blev att det såklart finns flera kopplingar. En är den anda av att “never surrender” som finns inom hårdrock och som man kan hitta hos entreprenörer. En annan att det i många (duktiga) företag finns ett samspel mellan två personer (sångaren och gitarristen …) som t ex VD och ekonomichef eller VD och någon annan viktig person. De kompletterar, samverkar men också utmanar varandra, vilket skapar positiv dynamik i företagsledandet.

I en artikel i Smålandsposten pratade vi om boken och bl a nämnde jag IKEA och Ingvar Kamprad som exempel på “hårdrock”. Här kan man förvisso ha invändningar. Men det rebelliska och förmågan att inte ge upp – det finns åtminstone där. Och fans har de, över hela världen. Till en sådan grad att fansen sätter upp egna fan-sidor. Som Iron Maidens fans gör.

Jag har sedan boken närt en tanke om att gå vidare. Det ska bli spännande att se om de som skrivit nämnda bok tänker om detta på samma sätt som jag gjort, eller om det fortfarande finns ett litet utrymme att skriva en mer “extended version” av det här med Heavy Metal Managing.