Rektorers ledarskap…

I onsdags var det dags att prata ledarskap med närmare 40 rektorer som går rektorsutbildning vid Linnéuniversitetet. Rubriken var Ledarskap: metaforer, upplevelser, förändring. Det blev en snirklig resa genom flera sätt att närma sig ledarskap.

Ett är att se på det sammanhang som ledarskapet utövas i. Vad handlar “skola” om? Vad är det egentligen man erbjuder? Intressant nog är det inte så lätt att svara på det. Visst kommer sådant som “utbildning” och “kunskap” fram, men sen då? “Fostran”?

Ett sätt att tänka på erbjudande är att tänka på det som att man erbjuder en upplevelse. En deltagare sa då halvt på skoj gå i skola är att “uppleva en massa misslyckanden”. Det låg då nära till hands att säga att det man erbjuder är ett antal års mobbing.

Vi snurrade dock vidare… och i slutändan föreslog jag att det man erbjuder är förändring. Eleven ska ju bli något annat än vad denne är när den börjar.

Om det är så, hur kan då rektorn tänka kring sitt ledarskap? Hur leder man förändrings(-agenter)? Vars jobb går ut på att förändra andra?

Inom talangutveckling talar man om att de som blir framgångsrika äger sin egen utvecklingsprocess. Hur leder man så att elever blir bra på det?

 

 

Imaginationens kraft

Erik Niva skrev i Aftonbladet hur en fotbollsarena inte längre var en fotbollsarena utan en fantasifabrik. Det leder i sin tur till att spelarna i Borussia Dortmund skapar stordåd de egentligen inte skulle kunna skapa. En parallell finns till hur Manchester United kallar sin arena Old Trafford för Theater of Dreams. Det sägs att nya spelare tas på en rundtur på arenan och sedan får frågan om de är redda att “perform” på teatern.

Ett sätt att beskriva detta är att använda uttrycket imaginationens kraft. Vårt agerande styrs av våra föreställningar, vår fantasi. Ju mer vi kan “imaginera” i en viss riktning, desto mer kan vi faktiska skapa det vi drömmer om. En del tror inte på detta. Förmodligen har de aldrig fått uppleva det som sker när man lyckas imaginera. De har inte känt den kraft som kan uppstå i ett rum när man plötsligt lämnar den nuvarande fantasin och träder in i en ny fantasi, en ny värld.

Som jag sade till ett gäng rektorer för ett tag sedan: Visst är väl skolan den roligaste platsen man kan vara på? För där kan man ju göra det roligaste som finns – lära sig saker.

En del förstod inte alls vad jag pratade om och hänvisade till att det bara är en del barn som känner lust. Andra såg att det kanske var så det ju borde vara. Och tänk om många skulle börja tänka i den riktningen… att verkligen göra skolan till den roligaste platsen man kan vara på… Tänk vad som skulle kunna hända då…